Min fru, som har en förmåga att se saker klarare och enklare än mig, satte igång min hjärna ikväll. Vi pratade om en gemensam bekant som framstår som ganska andligt frustrerad. Efter ett samtal med honom lämnas man ofta med en känsla kamp och missmod. att han kämpar och kämpar men ändå inte ”kommer fram”. Han gör, utifrån sin tro på Jesus, massor av bra saker, men han känns mycket sällan glad. Efter ett samtal med honom idag sa jag till Maria: ”- Jag fattar inte vad det är med ”x”. Han är ju så ambitiös i sin tro och han gör så mycket för Gud. Hur kommer det sig att han ändå känns så andligt fattig?” Då sa Maria, – Han behöver möta Gud såklart.
Självklart är det exakt det han behöver tänkte jag. Vi bor inte på samma plats nu, men jag har känt honom i ganska många år och jag kan inte minnas att han en enda gång berättat om ett starkt personligt möte med Gud. Och då har vi ändå prata väldigt mycket om Gud.
Jag tror att många i generationen under 40, som en reaktion mot en överkarismatisk kristendom, har tonat ner det enskilda gudsmötets betydelse och ersatt det med den gyllene regeln.
Jag är övertygad om att personliga möten med Gud är absolut avgörande om vi ska kunna/orka leva det liv Gud kallar oss till.
När vi jobbade med församlingens vision för en tid sen insåg jag att detta ligger väldigt långt upp på min önskelista för Malmö Vineyard. Jag vill att människor ska möta Gud! Jag vill att människor ska gråta och skratta för att de möter Gud när vi träffas. Inte särskilt postmodernt, jag vet, men är det ytligt? Nej, jag tycker inte det. Personliga möten med Gud förändrar oss. Jag tror att vårt lärjungaskap blir djupare, innerligare och oerhört mycket ”roligare” om vi regelbundet möter Gud. Erbjudandet om ett osjälviskt, rättvist och meningsfullt liv är inte tillräckligt i sig självt, kanske inte ens möjligt utan starka gudsmöten. Ett liv med Gud utan känslosamma möten saknar nåt väsentligt.
När grät du sist för att du mötte Gud? När skrattade du högt över hur onödigt god Gud är? Jag gjorde det för några dagar sen, men nu det är dags igen känner jag.
……….Ola
