Det är dags för en längre gästblogg igen. Denna gång är det Stina Backlund, diakon i Betaniakyrkan och avgående ordförande i ClemensHus som skriver.
ClemensHus är ett ekumeniskt nätverk för kyrkans diakonala arbete vars rötter och pågående historia är sammanflätade med Malmö Vineyard på många sätt. En rottråd är det arbete för ensamma, hemlösa och missbrukare som 2002-2004 drevs i och av Malmö Vineyard och människor från bl.a frälsningsarmén där relationer som den Stina skriver om i början av sin text uppstod med jämna mellanrum.
Ur det växande arbetet föddes även samtal om att organisera en bärkraftig ekumenisk struktur för att kunna hantera gåvan som det växande arbetet var. Tyvärr rann detta ut i sanden, men födelsen av ClemensHus 2005 inblandade delvis samma människor. Många av dessa var – och är – medlemmar i Malmö Vineyard och en av dem (Elisabeth Samuelsson) är alltså ClemensHus nya ordförande. Det är alltså den andra rottråden.
Läs nu Stinas personliga berättelse om ClemensHus!
—
Jag vill dela några personliga tankar om ClemensHus och vad som hänt under de år vi funnits till. ClemensHus är en ideell förening som bildades formellt i augusti 2007. Men hur började det egentligen? För egen del tror jag att det var en kär vän, Ryddan, som var en starkt bidragande orsak till att ClemensHus blev till.
Jag har arbetat med Öppen Kyrka i Betania under åtta år, och Ryddan var en av våra allra första gäster. Han levde i hemlöshet och ett tungt narkotikamissbruk och tog ofta sin tillflykt till olika församlingar i Malmö. Han berörde många av oss med sin varma personlighet. Ryddan var ateist när jag lärde känna honom, men för några år sedan bjöd han in Jesus i sitt liv. Jag blev djupt tagen av den stora förändringen i hans liv. Han fick verkligen uppleva att Jesus är världens ljus, det blev så påtagligt för honom. Han berättade också om hur han flera gånger fick se konkreta bevis på att Jesus älskade och brydde sig om honom.
Vi var många som gladdes tillsammans med Ryddan och vi såg fram emot att han nu skulle få ett gott liv… men så fick drogerna grepp om honom igen. Efter bara några veckor dog han i en överdos. Sorgen och saknaden blev stor, han spred så mycket glädje omkring sig. Men jag tänker att Gud kanske tog honom hem till sig för att han var så skör, nu är han för evigt befriad från allt som en gång bröt ner hans liv.
Genom Ryddan lärde jag känna syskon i andra församlingar. Engagemanget för honom och hans situation knöt oss på något sätt samman, och efter hans död träffades några av oss en gång i månaden för att be tillsammans. Vi kände en längtan efter ett stabilt och långsiktigt arbete bland socialt utsatta människor i vår stad, och vi ville mötas över kyrko- och samfundsgränser. Fler och fler kom till våra bönesamlingar och efter ett par år kände vi att det var dags att bilda en ideell förening. Så blev det, och vår förening fick namnet ClemensHus.
Clemens betyder barmhärtig, och vår bön var och är att ClemensHus ska få vara ett barmhärtighetens hus där människor möts med kärlek och respekt. Vi vill skapa mötesplatser där vi kan bygga långsiktiga relationer, skapa förtroende och ge möjlighet till goda samtal om livet och tron. Vi önskar dela evangelium i både handling och ord. Vi vill att vår kristna tro ska vara påtaglig, men inte påträngande.
När jag tänker tillbaka på de här åren fylls jag av tacksamhet över alla vänner jag fått lära känna ute på Malmös gator. Varje tisdag är ett team från ClemensHus, i samarbete med Betaniakyrkan, ute med kaffe och smörgås. Vi går samma runda varje gång och stannar bland annat till vid Värnhemstorget och Triangeln. Många väntar på att vi ska komma och undrar ibland vart vi tagit vägen om vi kommer lite sent J Det är oftast roligt att gå de här rundorna, men ibland har vi mötts av ganska tuffa och jobbiga fasader och ibland känns det faktiskt nästan ingenting, det lunkar liksom bara på. Många gånger är det bara ytligt prat men då och då får vi blicka in i en människas liv och dela det som finns djupt därinne – längtan, tro, tvivel, smärta, vrede, sorg, glädje, hopp…
Vi känner att vännerna ute på stan har förtroende för oss, och det ger kraft att orka fortsätta. Jag gillar det här sega, uthålliga arbetet, att vi kommer vecka efter vecka, år efter år, oavsett hur det känns. Det tar lång tid att bygga relationer, därför behövs verkligen tid! Jag är så oerhört tacksam för flera av de möten som blivit under de här tisdagsrundorna! Det har varit många heliga stunder med en påtaglig gudsnärvaro. Och tänk så skönt att vi får lägga varje människa och varje möte i Guds trygga händer… det är han som bär och låter det gro och växa…
Ibland kan tanken komma att det inte betyder så mycket att vi finns därute på Malmös gator. Man blir många gånger så nedslagen av all misär och känner vanmakt inför allt som bryter ner våra vänner. Men då påminner jag mig om vad vi fick höra av en djupt alkoholiserad kvinna för ett tag sedan. Hon sa ungefär: Tack för att ni finns, ni gör att vi orkar leva längre!
En annan plats där vi också får bygga goda relationer med människor är Lönngården, ett boende för äldre alkoholister. Där har ClemensHus funnits var tredje vecka, och både personal och de boende har sagt att det betyder oerhört mycket att vi finns där regelbundet. Ibland kan det vara lite rörigt under de här samlingarna, de boende får dricka hur mycket de vill i sina lägenheter. Men många av dem kommer också nyktra och det blir god gemenskap kring kaffeborden, med en stunds andakt och gemensam sång. Många ser nog Lönngården som lite av en slutstation för de hopplösa fallen. Därför blir jag alldeles varm inombords när jag tänker på en man som fått en helt ny livssituation, med egen lägenhet och gemenskap i en av Malmös församlingar.
Jag har varit ordförande i ClemensHus sedan starten. Nu lämnar jag över den posten till Elisabeth Samuelsson, men jag kommer att sitta kvar som ledamot i styrelsen. Jag tror på ClemensHus! Jag tror att vi behövs! Men jag ska också säga att jag ibland känt mig ganska modlös och undrat vad det ska bli av allting. Visioner finns, och det kontaktskapande arbete som vi redan gör känns så viktigt och värdefullt. Men de konkreta stegen vidare verkar många gånger avlägsna. Därför är jag så glad att det under den senaste tiden har hänt så mycket positivt, uppmuntrande saker som säkert kommer att öppna nya dörrar för oss. För mig har det varit som små tecken från vår Far att han vill att vi ska arbeta vidare. Vi ber om hans ledning och vill inte springa iväg i egen kraft. Det gör inget om det växer långsamt. Det vi önskar är att få bygga något hållbart och långsiktigt…
Stina Backlund
